Det piper om Lena!

Jag har berättat om min olycka i ett tidigare inlägg under kategorin "om mig" bara att läsa för den som vill. Jag berättade om mina operationen och nu när jag har skaffat mig en så häfftig kamera hittade jag en inställning som tog denna bilden av min nacke!



En röntgen funktion på kameran...tvivelaktigt men nacken är hur som haver min. Rediga skruvar, eller vad säger ni? bandet under skruvarna är elektroder som hör ihop med min smärtlindringsdosa som sitter på magen. Där i mellan är det draget kablar. Dosan i magen ser ut så här.....



Jag styr denna dosan med an annan dosa som ser ut som en fjärrkontroll eller stänger av och på med en magnet. Dvs ibland kan dosan hoppa igång eller stänga av sig för att jag är för nära någon stark magnet! Oftast har jag inga problem alls med denna, det är ibland som jag får krångla lite för att det piper och tjuter av mig vid typ flyglatskontroller. Jag har ett kort att visa upp om så behövs..oftast inga problem där heller, fast vist har det hänt att jag fått suga tag i dosan under skinnet :)

En gång fick jag hoppa ur rullstolen på en flygplats och så började de kolla igenom min rullstol. Knacka i rören på stolen och grundligt kolla min dyna osv! Jag satt med stora ögon och undrade vad som hände.....såg jag ut som en knarklangare? Sedan fick jag höra att det var en kille som just smugglat knark i sin rullstol....så därav denna undersökning. annars brukar de göra en mycket snabb koll av mig och stolen har de näst intill aldrig kollat.

God natt på er vänner och alla som jag inte känner...ännu! :)

 /Lena

-Ta en tablett!

Att växa som människa är härligt men tänk att det ibland ska ta så lång tid innan man kommer till insikt om vissa saker! Jag lever med kronisk och stundom svår smärta. Jag har inte arbetat på flera år iaf inte annat än Ideella uppdrag men det är stor skillnad, inte samma krav. Jag kan med andra ord mera ta dagen som den kommer, ett måste för mig. Jag äter en del mediciner och jag vilar ibland, tränar ibland, och försöker leva på bästa sätt för min egen hälsa. Så har det inte alltid varit!


Jag ville inte inta mediciner och jag jobbade mycket, synnerligen mera än vad jag förmådde. Jag ansåg att jag var en bättre människa om jag av höll mig från dessa piller, fast jag behövde dem. Jag och en kompis brukade säga till varandra och andra som klantat sig. -Ta en tablett! Jag hade verkligen fördomar mot smärtlindring i form av medicin. Det gick så långt att kroppen själv sa ifrån genom blödande magsår, avmagring och hjärtflipper. Min kropp var sönder stressad av all värk och först då beslutade jag mig för att tänka sunt. Värk leder till mer värk som leder till sömnsvårigheter som leder till ännu mera värk och slitage på kroppen. Mina piller är mindre skadliga än ständig smärta på hög nivå. Tänk vad klok man kan bli, fast knepigt att det ska behöva ta tid för att begripa dessa enkla saker.


Nu var det inte bara piller vägran utan också jobbet som sög kraften ur mig som jag därutom inte hade. För mig var jobbet kolossalt viktigt, en del av min identitet. Ni vet när man hälsar på folk så är en av de brukligaste frågorna näst efter - vad heter du...och vad jobbar du med? Vad skulle jag svara på den fråga nu? Jag är en lat sjukpensionär! För det var så jag såg mig i början när jag inte jobbade, tänk så galet! Jag fick gå och prata med en kurator på rehab som jag kände förtroende för. Att gå till en psykolog var totalt uteslutet, de såg jag som hjärnskrynklare. Min kurator var bra och hon och jag arbetade med att få mig att inse att jag var inte lat för att jag inte jobbade när jag inte hade kapaciteten för att jobba. I dag ska jag dock jobba....hahaha fast som sagt bara ideellt då jag är ordförande och personalansvarig på handikappidrotten i mitt län. Lite måste man ha att engagera sig i, men det är en svår gränsdragning och ofta vet jag inte när gränsen är nådd förräns efteråt.....då vet jag definitivt!


Ha en skön dag alla goa människor! 

  /Lena


tur man har skinnsäten :)

Så här transporterar jag min rullstol i bilen när jag inte kan få hjälp att ta i och ur den från bagaget, vilket jag alltid gör om jag kan. Att lyfta in och ur rullstolen sliter på kroppen även om jag har en lätt aktiv rullstol. Dumt att slita ut sig i onödan, är min filesofi! Har träffat många personer som liksom jag använder rullstol som promt ska fixa allt själva så långt det är möjligt. Dumt tycker jag. Jag vill gärna testa det mesta och tänja på gränserna för att lära så mycket som möjligt men jag vill inte slita ut mig i förtid. Tyvärr är det många som fått betala dyrt för sin envishet att klara allt på egenhand i form av utslitna axlar mm.



Innan jag skadade mig var jag glad och tacksam när någon erbjöd sig att bära ut min kasse från affären. Självklart har jag fortsatt att vara glad åt sådan hjälp även efter olyckan....fast hör och häpna inte självklart för alla! Jag är inte lat utan smart! Jag vill orka när jag måste på egenhand och det är ofta ändå. Jag vill orka vara aktiv tills jag blir riktigt gammal dvs inte slita ut mig pga löjliga och barnsliga komplex "kan själv". Jag vet att jag kan, det är inget jag behöver bevisa för mig själv eller andra hela tiden!

Har ni svårt att ta emot hjälp? Man måste inte ha ett funktionshinder för att ha svårt för detta.

Ha en fortsatt skön dag!

/Lena

Gott Nytt År!

Gott Nytt År 2009 önskar jag till oss alla!



Nu ska här städas och fixas inför kvällens middag för 10 personer. Tror vi har läget under kontroll...ärligt talat kan jag känna att det ibland håsas upp för mycket kring nyår. Fast ibland är det kul att få göra lite extra god mat, klä upp sig och känna sig en smula lyxig. Hur det blir med detta får vi se...men maten kommer iaf bli god.


Vad önskar jag då mig inför nya året 2009?


Självklart god hälsa för familjen, släkt och vänner och alla andra. 2008 började inte i hälsans tecken då min man hade riktigt jobbigt med sin syn. Vår förtvivlan vändes som i ett mirakel till lycka! Min man gick igenom två ögonoperationer och efter ca 6 månader kunde han åter få köra bil! Inte för att detta var det viktigaste men det var en härlig dag för oss båda.


Jag längtar efter att vi får en lång och skön sommar med mycket båtliv! Vi köpte nämligen en adlelses ny båt i augusti detta år ( -08) en Uttern D66. I sommar vill jag ut på både kortare och någon längre tur med båten som vi har i Vänern. Vi har goda vänner/släkt på västkusten som också har båtar så en sommar önskar jag få åka dit via Göta älv och sedan mysa ihop med våra vänner och deras båtar. Havet och sjön är en underbar plats att vara på!




Jag hoppas också att vi detta år ska hinna umgås mera med våra vänner och bekanta d.v.s. mindre renovering. Fast vi bör få klart det vi påbörjat iaf vilket inte är så lite det heller.....svår ekvation.




Jag hoppas att våra stora kids kan ta sina körkort under året som kommer....vilket betyder att jag vill lägga ned tid på att övningsköra med dem.



Jag vill också få en rehabiliterings resa till Vintersol som ligger på Teneriffa under senhösten 2009. Det innebär fokuserad träning i fyra veckor vilket gör susen för kropp & själ.




Jag önskar så klart mer för 2009 men detta var ett bra axplock....och märk väl, bara önskningar inga löften!


Till oss alla önskar jag ett synnerligen gott nytt år 2009 där många önskningar ska få gå i uppfyllelse!



Kramar Lena

Tankar kring en kris!

Detta skrev jag efter att jag fick min kris 10 år efter att jag skadats och hamnade i rullstol med ständig smärta. (pga en bilolycka och en mindre lyckad nackoperation) Jag var osäker på ALLT, jag som alltid varit en stark och "rolig" människa och det är jag fortfarande, fast nu har jag också andra insikter :) Dvs jag skrev detta 1999...men det är ändå lika aktuella tankar som kan vara av värde för oss alla.

Vet att inlägget är långt så fattar om inte så många orkar läsa.....men det kan vara nyttig läsning för den som trotts allt har tid & ork :)

Nu ska här övningsköras med kidsen....måtte de ta körkort någon gång!!



Lena dansar loss på ett hak i Los Christianos på teneriffe 2005 I
ett förlitet linne. Ser ut att ha livat kul....och kul behöver man ha ibland :D


Tankar kring en kris,

"kanske"

Tankar om livet, ibland är livet på topp ibland är det besvärligt.


Livet går på, man finner sig i det mesta, varför? Jo för man stannar inte upp och funderar på om det ska vara så här. Något händer, och allt rasar! Kanske var inte allt så bra som man trott, kanske är man inte den man tror att man är. Helt plötsligt är inget roligt, man finner ingen mening med något. Krisen är ett faktum, men kris betyder möjlighet. Det kan vara svårt att se att det skulle finnas en möjlighet, när man inte vet varken ut eller in. Någon säger du måste leva i nuet, tänk inte så mycket på framtiden den vet vi inget om. Någon säger du måste gå vidare, lämna det gamla bakom dig och se framåt. Någon säger gör det du känner är rätt för dig, men känns allt bara kasst, vad är då rätt?


Ja det är inte enkelt, men vem har sagt att livet är enkelt? En sak vet jag, det är aldrig för sent, så länge man lever. Låt krisen ta sin tid, den går inte att hoppa över, förr eller senare hinner den i kapp dig. Det är okej att vara ledsen, det är okej att vara förbannad, det är okej att bara vara.


Tiden läker alla sår, är det någon annan klok människa som sagt. Det ligger lite sanning i det, även om det kanske aldrig kan bli riktigt som förut, men det kan bli bättre. Ett sår kan gå upp det kan vara, och det kan läkas på nytt, men ärren finns kvar. När det värsta kaoset lagt sig, kan man börja se klart och livet kan sakta börja ta form igen. Vem vet kanske var det så att krisen var en möjlighet till något bättre, eller den kanske ändå berikat dig med något. Finns det en mening med allt som händer, det tror jag inte, men det är fritt och tro vad man vill. När man gått igenom en kris av något slag, växer man oftast som människa, och man kan ta lärdom och få förståelse för andra.


Kanske är det en fördel att fått den erfarenheten, även om konsekvenserna inte alltid blir de bästa. Kanske lär man sig att ta vara på det som trotts allt är bra, fint och betydelsefullt för just dig eller mig. Kanske lär man sig leva i nuet, men samtidigt se ljust på framtiden och de fina som trotts allt varit. Kanske blir allt som man tänkt, eller så blir det inte så, men det kan bli bra ändå.


Det viktiga är, att man vågar gå vidare. Vi rår inte för våra känslor, men vi kan besluta oss för vad vi ska göra med dem. Det finns människor som kan hjälpa, men till slut är det ändå du och jag som måste fatta våra beslut. Ska vi leva, ska vi väl göra det på bästa möjliga sätt, och få glädje av livet. Det är viktigt för oss människor att känna mening med det vi gör. Börja i det lilla, det finns mycket som har mening, det behöver inte vara så att alla ska tycka om det du gör. Det viktiga är att du och jag mår bra av våra handlingar. Ingen människa mår bra av att skada en annan människa det är inte det jag talar om. Vad jag menar är, strunta i omgivningens förväntningar, lev upp till dina egna.


Många menar väl, när de öser över med vad de anser goda råd. Deras råd kanske är bra för dem, men passar det dig eller mig? Det är aldrig fel att lyssna, men det är fel att leva någon annans liv. Vi har alla fått var sitt liv, med olika förutsättningar, förmågor, erfarenheter och önskningar. Ett råd i all väl mening kan bli fel, så oerhört fel. Ett råd kan också bli bra, så oerhört bra. Fatta dina egna beslut, men stanna upp tänk till, vad är det du vill, vad är det jag vill? Vi känner oss ibland pressade, jag har inte tid att stanna upp och tänka. Hade jag och du gjort det lite oftare kanske, vi i slut ändan ändå sparat tid. Men som någon annan klok människa sagt, ingen idé att gråta över spilld mjölk, gjort är gjort.


Vad är det då som återstår, ja säg de den som vet? Någon har sagt det blir som det blir, det är ingen idé att ödsla tid och energi på att fundera och försöka påverka allt, det blir ändå som det blir. Jo det är viss sanning i det, men inget blir av sig själv. Du och jag måste ta tag i våra liv, i vår egen situation. Vi kanske inte kan påverka allt, men en del. Vi människor styrs av både vilja och känslor, bägge delarna kan orsaka problem, men också lycka. Vi styrs också av förväntningar, både andras och våra egna. Vi styrs också av förutsättningar, vi är alla olika.


Livet är en gåva, jag vill göra något bra av mitt. Vad är bra, för mig är det att räcka till för mina egna behov och för mina nära och kära. Att vara tillfredställd, känna mening, glädje och leva i harmoni. Jag har en bra bit kvar, men jag är uppe på vägen igen, det är en förutsättning för att ta sig fram.


Jag trodde inte att jag skulle kunna hamna i en kris eller depression efter allt som jag redan gått igenom. Jag har aldrig riktigt deppat ihop fast jag egentligen haft anledning. Kanske är det många förträngda tårar som inte längre fick plats när jag nu råkade hamna i denna kris. Kanske skulle jag tillåtigt mig vara ledsen tidigare, kanske skulle jag stannat upp och beskådat mitt liv tidigare. Nu är jag där jag är, och det är där ifrån som jag går vidare framåt, ett steg i taget. Det stora problemet för mig det är att jag alltid har så bråttom, allt ska ske på sekunden. Att ta sig ur en kris, det tar tid, det är inte gjort i en handvändning. Det andra stora problemet är att jag är van att få saker dit jag vill, att kunna påverka. Hur påverkar man känslor, går det? Det går absolut inte om man inte kan lugna ner sig och ge det lite tid.


Jag känner fortfarande att det finns stunder som jag mår dåligt, att livet är jobbigt, orättvist och att framtiden är oviss. Men jag har hittat viljan att komma igenom, och har beslutat mig för att göra mitt bästa. Ingen kan göra mer än sitt bästa, så vi får nöja oss med det. Jag kan dock se att min kris, inte bara har varit av ondo, jag har lärt mig en hel del och kan gå vidare som en mer klok människa. Jag har rusat fram i livet, ibland som en ångvält och inte sett mig om. Jag har kanske missat saker, för att jag haft så brått, och inte kunnat njuta av stunden som är. Jag har nog kört över andra människor inklusive mig själv, inte med mening, men för att jag har så brått.


Hur livet kommer att se ut fram över, det vet jag inte, men på något vis kommer det bli bra. Det måste det bli! Det känns redan bättre, att skriva av sig sina tankar är ett för mig bra sätt att gå vidare på. Hur går man vidare, jo man tar ett steg i taget. Ibland kanske man måste tvinga sig att ta ett steg. Men man kommer ändå framåt, det är det viktiga, för livet går vidare. Just det, går vidare, inte rusar vidare.


Nu har jag lagt i en lägre växel, så jag orkar mer men det går inte lika fort. Men å andra sidan kan man hinna uppleva mer. Det är fortfarande uppförsbacke, men jag vet att när man nått toppen blir det bättre. Jag har lärt mig en läxa, min kropp och själ tål inte vad som hälst. Den måste vårdas, vilket jag tänker göra.


Så här tänker jag, hur tänker du?


Skrivet av Lena Käld 1999


Därför använder jag rullstol!

Det finns endel som frågat vad jag råkat ut för och varför jag använder rullstol. Öppen som jag är har jag skrivit ned lite vad som hänt mig....men hjälp så långt det blev fast jag kortat ned det i massor. Förstår om inte många orkar läsa men för den som vill veta så lägger jag här ut denna långa text.



Ha en fin förmiddag!

Jag har varit med om en bilolycka när jag var ung (19år). Jag körde min gröna Fiat Berlina 127 på en smal privat väg (där jag hade rätt att köra). Jag körde fort till mina tre passagerares förtjusning. Sladdade i alla de sköna kurvorna så att gruset sprutade. Rätt som det är säger jag till de andra i bilen. Bäst att sakta ned och så sänkte jag farten kraftigt. Strax där efter kommer en brun Saab V4 helt och hållet på min sida av den mycket smala vägen. Krocken var ett faktum. Jag bromsade men där fanns inte en möjlighet att slippa undan smällen. Jag hade ej heller möjlighet att köra av vägen på min sida då det där var ett stenparti i diket. 


Jag skriker till mina passagerare, -håll i er!


Det small till och bilen knycklades ihop på min sida. Ingen tuppade av och vi försökte komma ut ur bilen. Min dörr var omöjlig för mig att få upp. Vi kom alla ut från andra sidan omtöcknade och med diverse skador. Jag och två till fick hjärnskakning. Jag skadade nacken då jag inte hade något nackskydd på bilen och slog huvudet så att fram rutan och sidorutan gick sönder. Jag hade heller inget bälte och ratten gick sönder mot min mage. Jag fick blödningar i magen, i ryggen och skadade en axel. Den trycktes in på något sätt.


Jag var den som skadats mest men även mina kamrater fick olika skador. Vi fick åka med poliseskort till sjukhuset som låg 4-5 mil ifrån skogen där vi krockat. Jag har inget direkt minne av detta. Vet att de såg till att jag inte skulle somna. Jag minns att det var många vitrockar som jag brukar kalla sjukhuspersonalen som mötte upp utanför sjukhuset och for iväg med mig på undersökningar när jag väl nått sjukhuset.


De upptäckte skadan i nacken och då blev jag en aning rädd. Senare menade man att jag hade en missbildning i nacken så det var inte fråga om en skada från olyckan. Detta var inte hela sanningen fick jag veta några år efter olyckan. Det var just pga denna olycka som min nacke skadades. Jag hade en missbildning i nacken som tydligen många kan ha. Man kan säga en svaghet och den kraftiga smäll jag var med om gjorde att jag fick en förskjutning mellan kotorna. Min skada sitter mellan kota C1-C2 d.v.s. allra längst upp i nacken. När förskjutningen upptäcktes d.v.s. när jag på nytt röntgade naken hade jag en förskjutning på över 2 cm mellan dessa kotor. Det fanns då inget annat alternativ än en steloperation.


Efter krocken låg jag på sjukhus i 10 dagar. Sedan skyndade jag hem då det var bilder i tidningen av mig och några tjejer till från min ort. Jag hade blivigt nominerad till "Kilstösa" och hade kommit med som finalist. Nu hade jag inte tid att vara hospitaliserad på något sätt. Jag vann inte utmärkelsen men hade kommit tvåa men jag var inte ledsen över detta.


Jag var nu återställd från hjärnskakningen och blödningarna i magen och rygg. Nackvärken gav sig inte och inte heller smärtan från skadan i axeln. Jag fick börja hos sjukgymnast för axeln. Nacken var det ingen som brydde sig om. Jag träffade min man som jag fortfarande är gift med. Vi fick två barn tätt och när jag var 23 år och barnen var 2½ och 1 år upptäckte man att nacken inte satt på plats. Nu blev det en operation ganska omgående. Jag fick information att jag skulle få en krona fast satt på huvudet under operationen d.v.s. man borrar fast huvudet i en ställning. Denna skulle de ta bort efter operationen och då skulle jag få ha en hård krage dag och natt i 3½ månad. De skulle plocka ben från min höft och sätta fast med någon form av ståltrådar och med detta fixera nacken.


Jag kan erkänna att jag var nervös. Jag hade aldrig hört talas om att man ens kunde operera nacken. Efter denna operation blev jag mycket dålig och for mellan sjukhus och rehabilitering i nio månader. De första månaderna var jag så dålig att jag bara låg. Jag hade dubbelseende, ljuskänslighet i ena ögat, kraftig yrsel, blodtrycksfall, huvudvärk och högersidan fungerade inte som den skulle.


Positiv som jag alltid varit tänkte jag att ja, ja det kunde ha varit värre. Jag kan iaf tänka klart och prata. Jag tänkte också att okej det är jobbigt nu men det går över. Typ som om det vore en magsjuka. Läkarna kunde inte heller säga hur bra jag skulle kunna bli. Detta tog jag som om att jag skulle kunna bli återställd.


Ögat blev näst intill återställt efter ca tre månader och yrseln avtog men inte helt. Jag kunde iaf börja träna kroppen mera och sjukgymnastik och arbetsterapi upptog mycket av min tid. Jag köpte mig en gitarr för att träna den dåliga handen med. Jag använde alla mina estetiska lustar i att dreja, måla och skapa och samtidigt träna handen och armen. Benet var mera svår tränat och det visade sig att balansen också var påverkad negativt. Jag hade fått något som kallas för spasticitet i höger sida och även något som heter ataxi i höger ben. Jag har en form av förlamning i högersidan mest uttalat i benet. Har ändå hyfsad ytlig känsel men sämre ledkänsel i benet och i foten är den näst intill obefintlig. Jag vägrade att bli rullstolsbrukare och skulle absolut gå! Detta var ett mål jag hade och som jag ständigt och hela tiden var fokuserad på. Det resulterade i ständiga vurpor och nya hjärnskakningar och blessyrer.


Jag hade fått en påverkan på hjärnstammen som orsakat mina komplikationer efter olyckan. Det tvistades om lakaren gjort fel eller om det uppstått en blödning/propp som inte han kunnat rå för. För mig gör det, det samma, jag har oavsett fått denna skada och tror inte att läkaren med vilje skulle utsätta mig för detta.


Det gick så långt att en av överläkarna fick plocka in mig på sjukhuset och tala om för mig. - Lena du kommer alltid använda rullstol, du kommer inte att kunna gå. Sedan sa han - Kan du inte acceptera detta så får du iaf respektera det! Nu började jag tänka om. Okej det beror inte på mig att jag sitter i rullstol. Jag trodde att om jag bara tränade så skulle jag kunna gå igen. Nu fick jag inse att jag har en skada som gör det omöjligt för mig att gå men jag var bättre i armen även om den inte är bra. Jag bestämde mig för att okej kan jag inte gå bra då ska jag iaf lära mig att använda rullstolen bra. Idag kan jag säga att jag lyckades med detta även om det också har medfört ett antal vurpor med olika blessyrer och hjärnskakningar.


Något år senare blev jag sämre igen och känseln började försvinna av och till i armarna...nacken värkte värre igen. Det visade sig att operationen hade gått sönder och jag var tvungen att genomgå ytterligare en steloperation i nacken. Denna gång sattes det in stora skruvar i nacken och höftben från andra höften. Operationen gick bra men värken har tyvärr inte släppt. Jag lever med konstant smärta fast vissa dagar är ganska okej medan andra är förfärligt jobbiga. Jag har fått en dosa inopererad i magen med kablar som är dragna till nacken. Där sitter elektroder under huden som med hjälp av dosen kan regleras med elektriska impulser. Detta ger mig en viss smärtlindring. Får också stoppa i mig en del mediciner för att lindra mina nervsmärtor.


Detta var lite kort om min skada...Det finns så mycket mera att berätta men jag stopper här. Fast måste tillägga att jag lever idag ett rikt liv. Jag har fått ytterligare ett barn efter att jag hamnade i rullstol. Vi är en familj där mamman d.v.s. jag råkar sitta i rullstol. Vi gör ingen stor grej av detta. Vi försöker att finna lösningar på det mesta så att mitt rörelsehinder inte ska stoppa oss. Jag är orädd, positiv, tävlingsinriktad och gillar utmaningar och det är fina egenskaper för mig. Jag kan åka skidor på mitt sätt d.v.s. i en sittski (slalomskida med en sitts på och kryckstavar till). Jag kan vara ute i naturen tack vara min ATC (fyrhjuling). Jag kan paddla kanot, jag kan hoppa om kring på baken om så behövs och Jag kan simma mm. Jag gillar att hålla på i hemmet både ute och inne. Jag har många intressen, en underbar familj och goa vänner. Jag har också en tro på Gud som gör det lättare när det känns tungt. Fast visst ett tag började jag fundera på om Gud verkligen var god när detta kunde hända. Nu ser jag det inte så. Jag kunde varit död flera gånger om efter alla incidenter och olyckor jag varit med om.


Tio år efter min skada hamnade jag i min stora kris. Så lång tid tog det innan jag verkligen bröt ihop. Om det har jag skrivit...men det ska jag dela med mig om en annan dag. Nu har jag levt som hjulbet i 19 år....börjar bli van :)


Det var lite om mig!

RSS 2.0